• Startsida
  • / Nyheter
  • / Medarbetare berättar hur pandemin påverkat deras arbetsvardag

Medarbetare berättar hur pandemin påverkat deras arbetsvardag

Coronapandemin har gjort att kommunens verksamheter behövt ställa om sina rutiner och arbetssätt, ofta med kort varsel. Särskilt stor har omställningen varit inom vård och omsorg. Här berättar några medarbetare om sina starkaste minnen och lärdomar från det gågna året.

- Vi är otroligt stolta över det arbete som samtliga medarbetare inom vård och omsorg gjort och fortfarande utför under coronapandemin, säger socialchef Karin Krönenstedt tillsammans med verksamhetscheferna Eva Alama, Carina Lundstedt och Hanna Lundstedt.

"Så har pandemin påverkat vår arbetsvardag"

Alla medarbetare bär på olika minnen och erfarenheter från de gångna året. Här berättar några medarbetare och enhetschefer hur deras arbetssituation påverkats under året.

Medarbetarna har ställt upp på ett otroligt sätt

Charina Lidgren, enhetschef på Hammargården i Mariefred, har fått lägga mycket annat åt sidan för att fokusera på frågor som rör pandemin. En stor del av arbetstiden har gått åt till att hålla sig uppdaterad kring rutiner, riktlinjer och ny information som hela tiden kommit.

Flödet har varit enormt och svårt att hantera. Man har känt en ganska stor stress då man kanske inte alltid hunnit med allt man behöver göra, säger Charina Lidgren.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Att hela tiden hålla medarbetarna uppdaterade kring alla rutiner och hur man ska skydda de boende från smitta. Jag har fått vara tillgänglig för styrning, frågor, peppning och hejarop. Att själv vara uppdaterad i vad som gäller just nu. Att få alla att ”hålla i och hålla ut”.

Har du något särskilt minne från året som gått?

- Ja, att vi ännu så länge inte har haft ett enda fall av covid-19 på Hammargården, vilket vi för ett tag sedan firade med smörgåstårta. Vi är så otroligt glada och jag känner mig så stolt över mina medarbetare och hur de har hanterat hela det här året. De har en stor del i att vi inte har fått in någon smitta på äldreboendet, även om vi också till viss del har haft tur.

Hur tror du att de boende påverkats under pandemin?

- En del av dem har lidit av att inte ha fysisk kontakt med sina anhöriga. Vissa har upplevts som nedstämda, men det har ändå inte varit så många som man kanske trott.

Finns det något positivt som kommit ut av detta?

- Vi har fått en starkare ”vi-känsla”. Medarbetarna har ställt upp på ett otroligt sätt när det krisat med bemanningen. Alla har hjälpts åt. Jag tror också att de själva känner stolthet över sin insats. Vi har också lärt oss att ha digitala möten och att inte fler möten än nödvändigt. Det i sin tur har gjort att jag som chef får mer tid över till mina medarbetare.


”Det märks under hembesöken att patienterna törstar efter sociala kontakter”

Ida-Lisa Andersson, legitimerad arbetsterapeut inom hemsjukvården, minns första gången hon var hemma hos en patient som testat positivt för covid-19. Det var med viss oro som hembesöket genomfördes. Men nu, ett år senare, har det blivit en del av arbetsvardagen.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Jag var nyexaminerad i slutet av januari 2020, och hade bara hunnit jobba någon månad innan nyheterna om covid-19 började spridas. Så jag hann knappt komma in i någon typ av ”normal” arbetsvardag innan pandemin. Något som är väldigt annorlunda är ju vad vi har på oss under hembesök nu, jämfört med innan pandemin bröt ut. Nu använder vi munskydd, visir, handskar och förkläde. Det märks också att arbetskamrater är hemma mer på grund av att de har symtom eller att de är hemma med sjuka barn. Man har behövt bli betydligt mer flexibel, eftersom man inte vet hur personalstyrkan kommer se ut från dag till dag.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Att kommunicera med patienterna under all skyddsutrustning har varit knepigt. Det är inte alla som hör så bra, och man pratar inte direkt tydligare när man har munskydd och visir på sig. Det är inte heller alltid lätt att skruva rullstolar med ett visir för ansiktet. En stor utmaning för mig har också varit att inte få krama mina kära kollegor.

Har du något särskilt minne från året som gått?

- Jag minns första patienten jag och en AT-kollega var hos som var konstaterat smittad av covid-19. Det här var väldigt tidigt, under första vågen, och jag tror inte att någon annan kollega på Rehab hade varit hos någon som testat positivt för covid-19. Då skulle man helt plötsligt på med munskydd, visir, förkläde, handskar och allt skulle ske på rätt sätt, i rätt ordning. Det här var helt nytt för mig. Jag var otroligt nojig och det var med lätt ångestpåslag som hembesöket genomfördes. Nu, ett år senare känns det inte alls konstigt längre. Man har blivit så van vid att arbeta med skyddsutrustning, och rädslan för hela situationen har mattats av.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Många patienter har blivit väldigt ensamma och deras vardagliga rutiner har ju helt stannat av. Många mår nog psykiskt dåligt. Det märks ofta under hembesöken att de törstar efter sociala kontakter. Jag får också höra ofta av patienterna att de tycker det är jobbigt med personalen som kommer med munskydd för ansiktet. Patienterna ser knappt hur personalen ser ut, och hör knappt vad de säger. Det går heller inte att läsa av miner eller läsa på läpparna eftersom man bara ser halva ansiktet på folk.

Finns det något positivt som kommit ut av detta?

- Ja, det tycker jag ändå att det har. Man har ju blivit tvungen att tänka om när man inte kan göra allt som vanligt längre. Vi har lärt oss att tekniken kan öka tillgängligheten. Väldigt mycket kan till exempel göras över videosamtal.

”Man möter mycket rädsla och ensamhet”

Tess Wicander arbetar som undersköterska på kommunens trygghetslarm. Hon tycker att den största utmaningen är att fortsätta orka ”hålla i och hålla ut”. Samtidigt ser hon vilken stor skillnad vårdpersonalen gör för brukarna.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Vi har fått fler och andra arbetsuppgifter med pandemin. Vi har ett helt annat säkerhetstänk och hygienrutiner har utökats. Vi arbetar intensivt med att i största mån förhindra smittspridning. Vi använder skyddsutrustning och håller avstånd. Man får tänka på ett annat sätt än vad man gjorde innan.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Framförallt skyddsutrustningen, det tar ett tag innan alla får kläm på vad som måste användas i olika situationer. Säkerheten och smittspridningen innebär såklart utmaningar, men nu har vi kommit in dessa nya rutiner och de följs väl av alla medarbetare inom vård och omsorg. En stor utmaning är ju absolut att orka fortsätta ”hålla i och hålla ut”, men man får hitta ljusglimtarna och fortsätta kämpa på.

Har du något särskilt minne från året som gått?

- Jag har många fina minnen från året som gått men också såklart några jobbiga och sorgsna. Ett särskilt minne är när jag och min kollega Anton fick vara med i en film och berätta hur vi arbetar under pandemin. Det var både roligt och intressant och filmen fick en del uppmärksamhet inom kommunen, vilket såklart är jättekul.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Man möter mycket rädsla och ensamhet, vilket är otroligt jobbigt. Vi gör vårt yttersta för att försöka lätta upp tillvaron för de som mår som sämst. Vi märker ofta vilken skillnad vi som vårdpersonalen faktiskt gör för måendet och livskvalitén hos våra brukare.

Finns det något positivt som kommit ut av detta? Vad?

- På mitt jobb tycker jag att teamkänslan har förstärkts, vilket är positivt.


”Jag är stolt över det arbete jag och mina kollegor har gjort under det gångna året”

Ibrahim Katica arbetar som undersköterska på Kristinagården. Han tror att ovissheten och känslan att inte veta vad nästkommande dag för med sig har svetsat samman arbetsgruppen.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Allting vändes upp och ner. Mina kollegor och jag upplevde att all kunskap, kompetens och tidigare erfarenheter sattes på prov. Alla arbetsmoment i mötet med brukare behövde utföras med största precision. Ovissheten, nervositeten och rädslan för brukarnas och vår egen hälsa dominerade under de första månaderna. Under andra vågen i höstas kände vi oss lugnare, vi kände att det värsta var bakom oss och att vi var rustade med både kunskap och erfarenhet.

Vad har varit de största utmaningarna?

- De största utmaningarna under året har varit ovissheten, ingen visste vad det var vi handskades med. Skräckhistorier från andra boenden i landet satte större press på oss. Vi matades varje dag med ny information och riktlinjer. Det som gällde ena veckan skulle exempelvis inte gälla nästa. Man var verkligen tvungen att hålla sig ständigt uppdaterad om riskbedömningar, hygienrutiner, användning av skyddsutrustning, hantering av ett eventuellt smittutbrott och handlingsplaner om hur vi skulle hantera covidsjuka. Den första vågen var väldigt utmattande på det sättet. Det var oerhört påfrestande att ta sig igenom arbetsvardagen. En annan utmaning var det egna ansvaret. Det var många frågor: Gör jag allting rätt? Kommer jag smitta någon hemma? Kommer jag att ta med mig smitta till jobbet?

Har du något särskilt minne från året som gått?

- Det första jag tänker på är den varma sommaren och hur varmt det kunde bli under all skyddsutrustning. Att behålla lugnet och sin professionalitet sattes på prov många gånger i vissa arbetsmoment. Vi är ju trots allt bara människor.
Ett annat starkt minne är att vi trots utmaningar kände oss trygga med ledningen på alla nivåer. Förtroendet för arbetsgivaren var stort. Med några undantag så lyckades vi väldigt bra i vår uppgift att hålla smitta borta från våra boenden. Det gav oss styrka att fortsätta kämpa.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Våra brukare har känt sig uppgivna i början av pandemin. De som är vana att få besök har känt sig låga. Vi försökte göra allt för att skapa känslan av en ”normal vardag” och bjöd på oss själva så gott det gick. Vi är vana att finnas till och även ge tröst. Det blev betydligt lättare när vädret blev bättre och våra brukare kunde möta sina anhöriga i utomhus. Kommunen införskaffade ganska snabbt surfplattor, vilket gjorde det möjligt för våra brukare att ha videosamtal med sina anhöriga.

Finns det något positivt som kommit ut av detta?

- Det finns väl inte så mycket positivt den här hemska sjukdomen har fört med sig men om jag ska nämna något så vill jag ändå säga att sammanhållningen i vår arbetsgrupp har växt sig starkare. En gemenskap har växt fram, som har gjort oss starkare. Det är svårt att förklara hur, men jag tror att den här känslan om att inte veta vad nästkommande dag skulle föra med sig har svetsat oss samman. Det har bidragit väldigt mycket till att vi har skrattat och haft roligt tillsammans trots eländet som råder omkring oss. Av egen erfarenhet vet jag att tragedier brukar föra folk samman, det skapar gemenskap som är ett måste för att lyckas ta sig vidare. Jag kan inget annat än vara stolt över mina kollegor för det otroliga arbetet vi har gjort genom det gångna året.

”Jag saknar att få ge en kollega en kram”

Det Christina Eliasson Skoglar, legitimerad fysioterapeut inom hemsjukvården, minns tydligast från våren 2020 är det extrema informationsflödet och kraven på att alltid vara uppdaterad på de senaste rutinerna. Samtidigt har hon också berörts av den oro och rädsla som finns hos många patienter och deras anhöriga. För egen del saknar hon samvaron med sina kollegor.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Ja, en hel del kan man säga. I allt möjligt, från stort till smått. För att ta något så enkelt som min ryggsäck som jag alltid bär med mig vid mina hembesök, så är den packad annorlunda nu än före pandemin. Idag har jag alltid med mig en separat påse, färdigpackad med munskydd, engångsförkläde, visir och en liten soppåse för att kunna kasta förbrukat engångsmaterialet i, som komplement till de vanliga skoskydden, plasthandskarna och handspriten som alltid finns nedpackade. Sedan har ju umgänget med kollegorna förändrats. Nu äter jag ofta ensam vid mitt skrivbord och är jag ute i korridoren utanför mitt kontorsrum eller åker tillsammans med någon kollega i bil bär vi alltid munskydd. Efter ett drygt år med covid-19 saknar jag att sitta tillsammans, fika eller äta ihop, ha fysiska möten med arbetsgruppen eller bara ge en kollega en kram.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Kontakten med patienterna! Och då tänker jag på svårigheterna att kommunicera med de patienter som hör illa och är vana att läsa på läppar och tolka ansiktsuttryck. De har det besvärligt när vi kommer inplastade och knappt igenkännbara och de inte kan höra vad vi säger med munskydd på. Det andra jag tänker på är informationsfloden. Under våren 2020 var det ett extremt flöde av information. Det första man gjorde på morgonen var att sätta sig vid datorn och läsa på. Allt för att ha den senaste informationen och riktlinjerna för dagen och för att få reda på om det fanns smittade på ”mitt” äldreboende eller bland de personer där jag hade bokade hembesök. Det har ju mattats av nu, i takt med att det finns mer kunskap om covid-19.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Pandemin har nog skapat mycket ensamhet hos en del av våra patienter. Jag har varit på många hembesök där vi från Rehab välkomnats med en sådan värme, eftersom brukarna och patienterna levt länge i en sådan begränsad social sfär. Det har funnits ett stort uppdämt behov av att få umgås och prata med någon. En del patienters vardag har också varit djupt präglade av rädsla. Sin egen eller anhörigas. Det har gjort att många har isolerat sig eller blivit isolerade av sina anhöriga. Så när vi ringer för att erbjuda hembesök, avböjer en del anhöriga eller patienten på grund av rädsla för smitta. Det innebär att patienten inte får de insatser eller hjälpmedel som de behöver och har rätt till.

Finns det något positivt som kommit ut av detta? Vad?

- Det har ju länge varit funnits kunskap om att en pandemi av något slag förr eller senare kommer att drabba vårt samhälle. Det har dessvärre saknats beredskap för det i form av material, rutiner och handlingsplaner. Nu finns det på plats idag och det tycker jag känns bra. När en pandemi av det här slaget händer nästa gång har vi, på ett annat sätt de yttre ramar och det material, som behövs för att agera och det kommer att gå mycket fortare att komma igång. Sedan är det helt fantastiskt vad vi kan åstadkomma tillsammans – även under den utmaning som den här pandemin har varit.

”Den här tiden har varit både lärorik och påfrestande”

För Sara Dahbo, enhetschef inom vård- och omsorg i ordinärt boende, har pandemin inneburit stora förändringar. Sedan våren 2020 är hon dessutom ansvarig för socialkontorets skyddsutrustning. Varje vecka levererar hennes medarbetare 30 000 munskydd till socialkontorets alla enheter.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- I min roll har jag ansvar för att medarbetarnas arbetsmiljö följer de lagar och rekommendationer som finns utan att tumma på säkerheten. Det är viktigt att jag håller mig uppdaterad om de kommunala anvisningarna men också Folkhälsomyndighetens löpande information, säger Sara Dahbo.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Den största utmaningen har varit att pusha och motivera alla att ”hålla i och hålla ut” i en tid som varit väldigt påfrestande för alla. Som medarbetare inom vård och omsorg finns också en oro för att bli smittad. Det är väldigt påfrestande, både kroppsligt och psykiskt, att bära skyddsutrustning vid nära vårdkontakt. Det är också viktigt att jag i min roll finns tillgänglig för att stötta alla medarbete.

Hur tror du att brukarna och patienterna har påverkats under pandemin?

- Vi ser att många brukare känner sig ensamma och oroliga. Det har varit psykiskt påfrestande för många. Den äldre generationen är inte van med digital teknik och det är inte naturligt för många av dem att ha videosamtal med sina anhöriga. Många saknar även uppkoppling för att dessa möten ska vara möjliga.

Finns det något positivt som kommit ut av detta?

- Den här tiden har verkligen varit både lärorik och påfrestande. Jag har fått med mig nya erfarenheter i ryggsäcken som jag vet att jag kommer få användning av. Jag är stolt över att få vara delaktig i socialkontorets arbete för att minimera smittan av covid-19. Jag är även stolt över mina medarbetare och deras medkollegor för det viktiga arbete alla utför.

”Alla anhöriga förstod allvaret”

För Tuula Olander, undersköterska Hammargården, och hennes kollegor var det mycket information att ta till sig i början av pandemin. Nya rutiner, nya instruktioner och nya arbetssätt. Dessutom märkte de hur situationen påverkade de boende och hur mycket olika aktiviteter förgyller de boendes vardag.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Till en början blev jag chockad och rädd över coronaviruset och dess följder. Vi blev uppdaterade av vår chef och sjuksköterskor om vilka riktlinjer och regler som nu måste börja gälla. Vi fick snabbt till oss utbildning, skyddsutrustning och instruktioner. Vi var även snabba med att informera de boenden och att kontakta och förklara för de boendens anhöriga om varför vi avrådde från besök. Alla anhöriga förstod allvaret och var tillmötesgående. Vi erbjöd dem att ha telefonkontakt och videosamtal under denna svåra tid.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Vi i personalen har ofta fått förklara för våra boende om de regler vi måste förhållas oss till och varför vi bär munskydd, visir och plastförkläde. Första tiden tänkte jag mycket på de nya rutinerna med skyddsutrustning: hur länge skulle de räcka? Hur skulle jag klara värmen som uppstår med mask och skyddskläder? Hur skulle jag klara skavsår, tryckmärken och torr hy?
Den första tiden återkom också tankar om hur många vi kunde vara i ett rum och att vi inte skulle sitta för nära varandra. Med tiden har rutiner och erfarenhet underlättat situationen. Ledarskapet har varit särskilt viktigt för att alla ska få rätt och samma information.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Personal och boenden har påverkats på olika sätt. De boende har saknat sina anhöriga. Flera har också reagerat på att personalen bär på munskydd och visir. De hör oss dåligt, då får man höja rösten eller sänka och artikulera sig bättre. I dessa fall har vi fått vara tydliga i vår kommunikation, tal och kroppsspråk. Under hösten ordnade verksamhetsutvecklaren med olika aktiviteter till demensavdelning. Vi i personalen märker hur viktigt det är med stimulans för de boende och hur det förgyller de boendens vardag.


”Vissa boende har varit deprimerade och inte mått så bra”

Ewa Andersson, undersköterska på Hammargården, har sett hur de boende påverkats av att inte få träffa sina anhöriga.

Hur har din arbetsvardag förändrats under pandemin?

- Vi använder skyddsutrustning med både munskydd och visir. Det är svårt att komma ihåg att man måste dricka vatten mellan varven. Om det är någon av våra boende som är förkylda med feber, så får de vara i sina rum och då är det även handskar och plastförkläden som gäller. Det är flera boende som äter på sina rum, så då blir det fler brickor att bära ut.

Vad har varit de största utmaningarna?

- Att arbeta med skyddsutrustning. Man är rädd för att bli smittad av covid-19 eller att jag ska smitta någon, både boende och anhöriga.

Har du något särskilt minne från året som gått?

- Det har varit en mörk tid eftersom ingen riktigt visste vad som skulle ske. Det fanns även en oro att man som personal skulle smitta ner sin familj och äldre anhöriga.

Hur tror du det har påverkat brukarna och patienterna under pandemin?

- Att det har varit svårt för våra boende att inte få träffa sina nära och kära. Vissa boende har ju träffat sina anhöriga varje dag innan pandemin kom, så det har varit jobbigt för vissa. Vissa boende har varit deprimerade och inte mått så bra.

Finns det något positivt som kommit ut av detta?

- Vi har lärt oss att man kan ha digitala möten istället för att man samlas många tillsammans.

Skriv ut
Senast uppdaterad: 21 april 2021